Jag trodde att vi skulle på kryssning när min syster
nämnde något om en båt, jag packade mina festkläder
och stoppade pengarna i bakfickan. När vi kom fram till
båten så trodde jag att det var ett skämt och ville hem
direkt. Jag ringde min mor och sa att jag ville hem men då
fick jag svaret ”Du har inget hem att komma till om du inte
ger det en chans”.
Jag föddes i Syrien som det sjätte av sju barn. Som liten var
jag troende. Jag bad, fastade och trodde verkligen på Jesus.
Min dröm var att bli munk, och min familj trodde verkligen
att det skulle bli så. När jag var tre år blev min mor sjuk och
på grund av det kom vi till Sverige för att söka läkarhjälp.
När jag kom upp i 13-14 årsåldern började jag umgås med
människor som inte stod Gud nära och jag hamnade i en
ond spiral. Även om jag bad ibland hade jag inte alls den
tro som jag haft tidigare. I takt med att jag blev äldre gled
jag mer och mer bort ifrån Gud.
När jag var 20 år hade jag allt en ungdom kunde önska sig.
Jag hade eget företag, hade min familj och mina vänner,
jag var lyckligt kär och var en stor talang inom fotbollen.
Trots detta kände jag en tomhet inom mig, jag kände aldrig
någon glädje i det jag gjorde.
Sedan började mitt liv gå i spillror. Jag vantrivdes på jobbet,
bråkade med familjen, avbröt relationen med min stora
kärlek. Fotbollen gick heller inte så bra längre. Så höll det
på i minst 2 år och jag mådde verkligen dåligt. Detta var
den värsta perioden i mitt liv. Hade jag inte älskat min mor
så mycket vet jag inte om jag hade varit vid liv nu.
I tre år arbetade jag dag ut och dag in, 12 timmar om
dagen, så varje gång jag fick chans att ta ledigt tog jag
tillfället i det. När min lillasyster frågade mig om jag ville
med och segla såg jag chansen att ta ledigt och sa ja. Jag
visste inte vart vi skulle utan min syster förklarade det på
vägen, vi var på väg till missionsbåten Shalom.
De första timmarna var de tråkigaste i mitt liv. Alla andra var
svenskar och jag hade svårt med svenska människor då. Alla
hälsade på min syster som presenterade mig som hennes
storebror och då hälsade alla vänligt på mig. Min första tanke
var att de hälsar enbart på mig för att jag är hennes bror.
Under kvällen åkte min syster på bröllop och jag var kvar
med alla svenskar själv. När någon ny person kom ombord
på båten presenterade jag mig som Sossos storebror. Då
märkte jag att de som inte kände min syster ändå var
vänliga mot mig. Detta gjorde mig mer trygg i denna för
mig ovana gemenskap.
Jag fick vara med om saker jag aldrig vågat pröva på eller
tänkt att jag skulle få vara med om. Efter några dagar var
jag mer bekväm och näst sista dagen var det förbönsstund
och de som ville gå fram för förbön fick göra det. Jag ville
men vågade inte.
Samtidigt frågade en kille som var med på båten om han
fick be för mig. Tveksamt svarade jag ja. Jag bad om att
mitt liv skulle få en mening, att jag skulle få känna något
gott samt att jag skulle bli av med mitt spelmissbruk.
Efter förbönen hade vi en samling där min syster delade ett
vittesbörd. Det handlade om att hela min familj och halva
släkten i flera år hade bett för att jag skulle bli frälst eller
åtminstone ge Jesus en chans. Jag grät som ett litet barn
när jag fick höra att de bett konstant för min frälsning.
