På kvällen ringde jag en kompis och berättade hur jag haft
det. Mitt i en mening så avbröt hon mig och sa: ”Charbel
det märks verkligen att du är lycklig i det du gör just nu.”
Det var då jag verkligen insåg var jag var och vad jag fått
vara med om. Jag gick upp i styrhytten och ville ha tid för mig själv.

Omedvetet började jag be till Gud om att jag ville att mitt
liv skulle förändras och att jag var beredd att ställa mitt liv
till hans förfogande.

Dagen därpå när jag vaknade så hade allt hat som funnits
inom mig i flera år försvunnit, eller rättare sagt förvandlats
till så mycket kärlek att det kändes som om jag svävade på
moln i flera dagar. Alla de människor som sårat mig hade
jag förlåtit utan att ens tänka på det.

Den dag vi skulle åka hem frågade Birger, som var kapten
på båten, om jag ville börja Shaloms bibelskola. Utan att
tänka efter närmare svarade jag: Ja det vill jag.

Samma dag som det var dags att åka till bibelskolan
kallade min mor mig till sig. Trots att hon sörjde sin syster
som gått bort strax innan var hon positiv. Hon sade: ”Min
son, folk undrar varför jag inte är mer ledsen än vad jag
är. Mitt enda svar till dem är, jag miste min syster som
for till himlen men jag har vunnit tillbaka min son som
varit förlorad tidigare.” Det är det mest berörande någon
människa sagt till mig och det fick mig verkligen att inse
hur mycket kärlek Gud har för oss människor.

Under den första tiden på bibelskolan var allt nytt för mig
och jag kände mig lite utanför då jag inte visste hur man
skulle vara i en kristen gemenskap. Jag kunde inte någon
lovsång utantill och jag visste inte hur jag skulle be. Sakta
började jag lära mig, men det var alltid en kamp mellan
vad jag var van vid och hur andra var, men jag trivdes
på bibelskolan. Jag började ägna tid åt mig själv och
reflektera över vad som skett i mitt liv. Ju längre tiden gick
desto mer tacksam var jag över mitt nya sammanhang.
Jag började läsa Bibeln och det gav mig ett lugn samt mer
kunskap om Jesus.

Nu är jag engagerad i något som kallas för Shalom Fält.
Det hela går ut på att stötta ungdomar med destruktiv
beteende i deras vardag. Vi startade detta arbete
under hösten 2006. Ett bra samarbete med kommunen,
socialnämnden och skolväsendet bidrog till goda resultat.
Vi utgick från skolorna där vi skapade en relation till
eleverna för att senare hitta på olika aktiviteter med dem.
På så sätt skapade vi en meningsfull fritid för dem.

Det jag nu har lagt mest tid på är att starta ett fotbollslag
i division 6. Av egen erfarenhet vet jag att har man
något att göra på bestämda dagar och tider förebyggs
väldigt mycket problem. Första träningen kom det ca 30
ungdomar. Min första tanke var att det var för bra för att
vara sant, men sen kom jag att tänka på att vi bett mycket
för fotbollslaget och att Gud hör bön.

Med i laget finns både kristna ungdomar och ungdomar
från Shalom Fälts målgruppp. Att två världar kan mötas
kring en liten boll är helt fascinerande. Det krävs inte
många sekunder innan jag har lyckotårar i ögonen när
jag tänker på det. Att det finns olika kulturer och bakgrund
bland spelarna berikar. Det gör att man lär sig att ha
förståelse för människor som inte haft det som en själv.