Hej, jag heter Ulf Christiansson och kan väl kalla mig rockmusiker.
Jag tillbringade största delen av mitt tonårsliv med att spela i
olika band i Göteborg, mitt liv var inställt på en enda sak – att bli
”rockstjärna”. Jag spelade runt om på klubbarna i Göteborg och
levde ”a definite Rock n’ Roll Life”.
Jag minns att jag ibland efter att ha festat om en kväll på stan,
fick gå hem till Partille (missade ofta sista bussen) och kunde i mitt
bakfulla tillstånd kolla upp emot himlen och säga:
”Om Gud finns så får han allt visa sig för mig!” Jag krävde bevis,
synliga bevis.

LänGtan efter ett meninGsfuLLt Liv
På ett konstigt sätt så längtade jag efter ett mer meningsfullt liv,
men på samma gång så var jag rädd för att ta ett steg som skulle
innebära för mycket förändringar. Man visste ju vad man hade, men
inte vad man skulle få. Jag kunde ibland träffa kristna människor
men oftast blev jag inte så ”impad”, jag tyckte de såg ut att ha ett
väldigt tråkigt liv – jag respekterade att andra kunde ha en tro på
Gud men tyckte inte att det var något för mig. Jag visste att om jag
skulle bli ”kristen”, så skulle jag bli tvungen att börja förändra vissa
saker i mitt liv – trodde att det var till det yttre, förstod inte att det
var till det inre...

min brOr bLev förändrad
När jag blev 20 började jag bli ganska trött på det liv som jag
levde. I bandet jag spelade var det för det mesta bara problem,
med bråk om pengar och tjafs mellan bandmedlemmarna.
Så en dag kom min bror hem och berättade att han blivit kristen,
vilket var en total chock för mig. Jag argumenterade så mycket jag
kunde emot honom, men kunde inte förneka att det ändå skett en
förändring med honom, till det bättre.
Jag sa att om Gud fanns, och var så bra, så kunde han ju också
11 fixa till den röra som vi som människor satt i. Om han var Gud så
borde han fattat att det skulle bli så här när han nu hade skapat
oss och visste allt.
Alla som har en hjärna att tänka med, fattar ju att det bara är en
trygghet som människan själv har skapat.
Jag höll på så i cirka ett år tills jag en dag fick frågan om jag ville
hänga med på en grej som skulle vara i Slottsskogen i Göteborg.
Det hade precis tagit slut med min flickvän, efter fyra år och jag
var väl inte på humör direkt, men jag sa i alla fall: ”Ok, jag kan väl
hänga med då”.

”Jesus LOves yOu man”
När jag kom dit så var det en massa människor där, de sa till mig
att det skulle vara två killar ifrån “Jesusfolket” som skulle snacka.
Hade igen aning vad det kunde vara. Så plötsligt
kommer två killar upp på scenen med kanonlångt hår.
De såg ut som om de spelade i nåt rockband, och
när de sa: “Jesus loves you man”, rasade de flesta
av mina fördomar av hur en kristen skulle vara
och se ut. De sa att man måste välja antingen
för eller emot, inte stå mitt emellan. Jag
visste att jag inte var emot direkt men inte
heller för, så jag tänkte att jag skulle ge
Gud en chans, men bara en, och om
det inte funkade så skulle jag inte heller
slänga bort mitt liv på en Jesustripp.